Eller nä, men bra helg. Inget vräkkräk alls. Julbord idag... mindre trevligt. Haft min, återigen, sista diskussion med min känslomässigt inkapabla mor (ja, diskussion inte konversation som väl vore att föredra när det kommer till känsligt innehåll som sin dotters ätstörningar och psykiska (o)hälsa...).
Jag åkte hem just för att kunna ge dem en chans att prata med mig face-to-face istället för enbart via telefon, om allt som händer och är. Hade ca 3 timmar till vårt förfogande innan jag var tvungen att gå. 30-40 minuter spenderade min kära mamma med att prata i telefon med en väninna. Detta i sig är väl ingen big deal (McDonalds!), men det blir det om man sätter det i samband med att jag är hemma i snitt en gång varannan månad, så jo, big frickin deal. Jag har bott hemifrån i tre år, mina föräldrars hem är inte längre mitt hem (de var inte sena med att slå in väggen till mitt rum), så jag är bokstavligt talat en gäst där när jag hälsar på. Och själv, personligen, så hade jag aldrig i hela mitt liv fått för mig att snacka i telefon i en halvtimme när jag har någon på besök. Så, då blev jag lite putt, och menade på att jag ju faktiskt aldrig är hemma, och inte skulle vara där så länge denna gången heller. Men då blev hon sur på mig och tyckte jag var löjlig och dum. Sen började vi bråka om hur hon hanterar hela min ätstörningsproblematik och fakutumet att jag faktiskt försöker bli frisk. Jag har UTTRYCKLIGEN bett mina föräldrar om att t.ex. låta bli att kommentera vad/hur/när/om jag äter, eftersom jag mår dåligt av mat generellt behöver jag ha vissa rutiner och sätt att äta på för att ens kunna hantera att jag har något i magsäcken. Jag bad dem att i så stor mån som möjligt respektera att jag inte kan sitta och fika och äta kakor eller bullar eller vad som helst.
Men tydligen är det åt helsike för mycket att be om. Min mamma pikar och påpekar saker subtilt (för utomstående) om hur jag är, konstant i princip. Väger jag inte för mycket - väger jag för lite. Är jag för ljushårig är det dåligt - har jag det mörkt "börjar det bli för mörkt". Hon påpekar hur fult det är att man ser mina höftben. Jag ser sjuk ut, jag ser blek ut, jag ser trött ut, jag ser ledsen ut. När jag fryser och ber om en filt/tröja får jag en skarp pik om att det minsann inte är kallt utan att det är jag som är sjuk och inte äter ordentligt. Hennes motargument är att jag "alltid har taggarna utåt och är jätteaggressiv varje gång hon försöker "bry sig" eller fråga hur jag mår.
Att bry sig, eller omtänksamt undra hur det är med en, det gör man inte genom att kritisera personen och försöka tvinga den att se världen ur ett "rätt" perspektiv. Jag VET om att människan behöver viss mat för att fungera på ett bra sätt, och att det är viktigt att äta, jag vet att mat är energi och jag VET att det är därför jag är kall, trött och vid allmänt dålig hälsa. Det lönar sig inte att påpeka detta vid varje samtalstillfälle och ge mig en lektion i Näringslära for Dummies. Att dessutom jämt och ständigt konstatera att "ja, det är synd att det behövde gå så här långt. Jag sa till dig för flera år sedan att du hade en konstig attityd till mat och började bli för smal! Jag sa det, men du bara slängde det i ansiktet på mig och blev arg, som du alltid blir när vi försöker bry oss om".
Suck. Jag försökte se förbi hela denna biten lääänge, och har ett antal gånger haft mycket känslosamma diskussioner med min mor om hur jag uppfattar hela vår relation, och jag har gråtit och BETT om att hon ska försöka ändra sättet hon bemöter mina problem med. Jag har bett henne försöka respektera mig när jag väljer att äta, och också inte äta. Jag vill inte få ett stort familjebråk varje gång jag är hemma och tackar nej till fika, middag eller frukost. Det blir t.om. bråk när jag bara är snabbt hemma hos dem och ska iväg på kvällen, de "frågar mig" om jag inte vill äta middag med dem först, och jag säger att, nej jag har inte tid/jag hinner inte, men tack ändå. Som en pisksnärt får jag tillbaka spydiga ord av min vänliga och förstående mamma. En uppradning av gamla situationer där och också valt att stå över ett visst mål mat, en ifrågasättning av min intelligens då "till och med småbarn vet om att man måste äta morgon-middag-kväll". Ett antal sarkastiska meningar om att "ja, det är klart du inte ska ha mat, du dricker ju bara té och äter mango", eftersom jag gillar té och EN gång frågat om jag fick ta en mango som låg i köket. Efter det heter det att "jag äter ju bara mango och sånt".
